Sitter och läser min gamla blogg jag glömt lösenordet till annsofiew.blogspot.com och tittar samtidigt ner i knät där vår älskade son ligger och sover.
Tänk att förra året i den här tiden så var jag helt uppgiven, trodde verkligen på riktigt att vi aldrig skulle få uppleva det vi nu fått göra.
Känner återigen den där ångesten som jag ofta kände och känslan av att vara värdelös. Så kände jag mycket i slutet utav våra behandlingar.
Jag var ofta rädd att dennis skulle lämna mig, vad var jag för kvinna som inte kunde bli med barn ens. Men jag visste ju samtidigt att han aldrig skulle lämnat mig. Då skulle han gjort det redan innan vi påbörjat alla turer på akademiska.
Den 24 februari var vi på sjukhuset för att kolla om mina ägg vuxit sen sist(var där tidigare samma vecka) men det hade dom inte. Då fick vi en ny tid ca 1 månad senare för att planera för insemination.
Jag fick tabletter utskrivna som skulle sätta igång mensen. Dom skulle jag börja med om min mens inte startat själv efter ca två veckor. Mensen kom inte och jag började äta tabletterna den 19e mars. Jag skulle äta 1 tablett om dagen i 10 dagar. Mensen brukar komma efter femte tabletten, men jag minns att min kom efter ett par dagar. Av någon anledning så slutade jag med tabletterna när mensen kom även fast jag skulle ätit hela kuren. Jag blödde lite lätt.
Den 28e mars tror jag det var. Det var då vi åkte till ackis inställda på att börja en ny behandling med hormonsprutor och sedan insemination. Men vi åkte hem med hakorna i knät, helt tagna över det besked vi fick.
Vid det vaginala ultraljud som läkaren gjorde för att se hur slemhinnan såg ut inför behandling en upptäckte han tecken på tidig graviditet. Då vecka 4.
Dom ägg som han ansåg vara för små måste ha varit tillräckligt mogna ändå och vi blev med barn.
Jag har även en teori över hur det gick till, vi hade en ny lärare nu och han sa vid första undersökningen när han kollade äggen att han inte använder något glidmedel på ultraljudsstaven för det är spermiedödande.
Jag kan inte låta bli att undra om vi kanske kunnat lyckas tidig om dom läkarna inte använt glidmedel.
Det var en lång berg och dal bana men tillslut nådde vi vårt mål.
Den där dagen kommer jag aldrig glömma ♥
Här kommer den första bilden på Albin 14 mm i vecka 7. Hjärtat hade precis börjat slå ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar